AVRÄTTNINGSPLATSEN
 I forna tider betraktades avrättningar som ett stort synnerligen makabert, folknöje. 
Pigor och drängar fick en extra dag ledigt, eftersom husbönderna skulle bilda häck runt platsen. Innan tilldragelsen stärkte man sig med en sup eller flera på Gästgiveriet.
 
På platsen vi står idag har åtskilliga människor mist livet. Vid tinget inne i byn avkunnades domar över grövre brott och verkställdes här via halshuggning. De dödsdömda fördes längs bygatan, betittade, bespottade och följda av råa tillrop. Skarprättaren skiljde huvudet från kroppen med ett raskt hugg med bilan och kroppen vräktes ned i en uppgrävd grop intill. Enligt sed kastade bödel och häradshövding sina handskar över kroppen.
 
Under 1700-talet kunde lite av varje leda till döden. 1721 miste en torpare livet efter att ha gett sin svärmor en örfil och bett henne fara och flyga. Den siste att avrättas i april 1849 var den 29-årige soldaten Jacob Olsson Qwick, dömd till döden för att i svartsjuka ha slagit ihjäl en piga och dessförinnan våldfört sig på henne. Brottet var det första mordet någonsin att omnämnas i lokaltidningen.

Förr i tiden fanns det egentligen bara tre sorters bestraffningar - böter, skamstraff och dödsstraff. Man kunde också förklaras fredlös eller landsförvisas. Kyrkan kunde döma till botgöring, tex en lång pilgrimsfärd, eller bannlysning. Någon villkorlig dom existerade inte, utan begick man ett brott och åkte fast för det blev man straffad rakt av.

Hade man inte möjlighet att betala sina böter fick man ’plikta med kroppen’, vilket innebar att man fick ta spöstraff istället.
Fängelser som vi känner dem idag fanns inte förrän fram på 1800-talet. Det hände dock att någon blev dömd att sitta några månader i ett torn, eller källare- på vatten och bröd. Vatten och brödstraffet avskaffades 1884.

Anledningarna till åtal och dom skiljer sig avsevärt från dagens. Till exempel kunde man dömas för förolämpningar, som torparen ovan, sabbatsbrott om man höll handeln öppen på helgdagar, och ’avfall från den evangeliska läran’ kunde medföra landsförvisning. Straffen skulle vara såpass avskräckande att andra inte skulle göra likadant, och detta kallades för ’androm till varnagel.’
Några förmildrande omständigheter, som vi har idag, fanns inte heller. En tjuv var en tjuv oavsett om han stal för att han höll på att svälta ihjäl eller inte. Stal man fyra gånger, ’fjärde resan stöld’, kunde man bli hängd.

1771, när Gustav III blev kung kunde man straffas med döden för 68 olika typer av brott. Han strök dock några av dem, bland annat för trolldom, tvegifte, dubbelt hor, och för den som gripits för fjärde resans stöld.

THE EXECUTION SITE
In the old days, executions were regarded as a large, and rather macabre public amusement. Both rich and poor got a day off to witness the event. 
Before the occasion people had a drink or two at Gästgiveriet.
On this ground several people have lost their lives. At the court in the village sentences was declared and affected here by decapitating. The executioner separated the head from the body with a quick cut with a broad-axe. The body was thrown in a pit dug nearby. According to local custom, both the executioner and the circuit judge threw their gloves on the body.
In the 18th century many things could lead to a death sentence. In 1721 a crofter lost his life after slapping his mother in law and asked her to go to hell.
The very last execution on these premises was of the 29-year-old soldier Jacob Qwick, who killed a maid, in 1849.

In the past, there were only three types of punishment - fines, shame and death penalty. One could also be declared an outlaw or banished. The church could judge punishments, such as a long pilgrimage, or banishment. Conditional sentences did not exist, if a crime was committed and confirmed it was punished straight away.

If one could not afford to pay their fines, you got to 'commit your body', which meant that you had to take a physical penalty instead, whipping for example.
Prisons as we know them today were not present until the 19th century. However, it was not uncommon that someone was sentenced to sit for a few months in a tower or basement on water and bread. The water and bread-penalty was abolished in 1884.

The reasons for prosecution differ significantly from today's. For example, one could be convicted of insults, such as the crofter previously mentioned, sabbath crimes if trade was open on holidays, and ’falling away from the evangelical doctrine’ could lead to banishment. The punishment would be so dissuasive that others would not do the same, and this was called ’androm till varnagel’ a warning to others.

There was no such thing as extenuating circumstances which we have today. A thief was a thief, regardless of whether he stole because he was starving to death or not. If you stole four times, 'fourth trip theft', you could be hanged.

In 1771, when Gustav III became king, one could be sentenced to death for 68 different types of crime. He abolished some of them, including witchcraft, double-marriage, double whoring, and for those arrested for the fourth trip's theft.