FÄNGELSEHÅLAN                                
Den 21 november 1847 föll domen över den 29-årige drängen Johan Jacob Olsson Qwick.
Han skulle genom halshuggning möta döden för dråpet på pigan Botilla Larsdotter, som han brutalt tagit av daga i april 1847.
Han hade tidigare uppvaktat Botilla, som avvisat hans närmanden. När han denna ödesdigra aprildag råkade på henne där hon gick från Halmstad till Getinge för att överlämna ett brev, lurade han in henne på en genväg. Där överföll han och våldförde sig på henne.
Efter det hemska dådet, när Botilla sittande snörde på sig sin ena känga som gått upp, grep han en sten och slog henne till marken.

Därefter berövade han henne på sina kläder och öppnade brevet hon burit med sig, då han trodde det innehöll värdehandlingar. Det visade sig vara en inbjudan, som han kastade ifrån sig.
När man flera dagar senare fann henne livlös hade Qwick förflyttat sig uppåt landet, och kunde först på hösten gripas i Vänersborg.
Han erkände mordet, men hävdade att han varit berusad och att det var de förmodade värdehandlingarna han ville åt.
 
Under rättegångsdagarna förvarades han i cellen i Tingshusets källare. Golvet var stampat jordgolv, och rummet hade galler för fönstret. Utanför cellen fanns vaktrummet. I mars 1849 fördes han till avrättningsplatsen i Kvibille till spott och spe från allmänheten. Med förbundna ögon lade han huvudet på schavotten och hans liv var till ända.

 Jacob Olsson Qwick var den siste att avrättas i Kvibille.


Ett vittne berättade att denne sett Botilla och Jacob ”i sällskap och förtroligt samtal på allmänna landsvägen”. Det förefaller som om Qwick var av den förslagna sorten.
I rättsprotokollen från fallet undviker man att redovisa några detaljer från händelsen. Den noterar bara att Botilla och Jacob ”plägar köttsligt umgänge”. Läser man mellan raderna i protokollet finns det dock skäl att misstänka att det var en våldtäkt det rörde sig om.

För att förvissa sig om att hon verkligen var död slår han henne dessutom en gång till i huvudet med stenen. Att hon sedan påträffas utan kläder och med munnen igentäppt med mossa, gör det inte mindre rysligt.

Att sitta fängslad förr i tiden var långt ifrån någon trevlig historia. Det var rått och kallt, väggarna var av fuktig sten och oftast fanns inte ens en toalett att använda. Fångarna fick använda golvet. Några rastgårdar fanns inte att tala om, så cellens fyra väggar var vad man fick leva med i de år man satt där.

I protokollet från tingsrätten benämns Qwick som ”artillerist och soldat.” I dokumentet om verkställande av avrättningen står han som ”dräng.” Det verkar som om han fråntogs sin militära grad när han dömdes.
 

THE DUNGEON
On November 21, 1847, the sentence was passed over 29-year-old Johan Jacob Olsson Qwick.
He would face the death due to the murder of Botilla Larsdotter, whom he had brutally killed in April 1847. He had previously courted Botilla, who rejected him. When he saw her this April day where she went from Halmstad to Getinge to hand over a letter, he tricked her into a shortcut. There he attacked and raped her. After the horrible deed, he pulled out a stone and hit her to the ground. 
He acknowledged the murder, but argued that he had been drunk and that it was the letter  he was after.
During the trial days he was stored in the cellar of the Courthouse. The floor was bare, and the room had bars for the window. Outside the cell was the guardroom. In March 1849, he was taken to the execution site. Blindfolded he laid his head on the scaffold and his life was at an end.
Jacob Olsson Qwick was the last to be executed in Kvibille.

A witness declared to have seen Botilla and Jacob "in company and in confidential conversation on the public highway". It appears that Qwick was of the cunning sort.
In the legal protocol of the case, they avoid reporting particular details of the incident. It merely notes that Botilla and Jacob "plague fleshly intercourse". If you read between the lines in the protocol, there is reason to suspect that it was rape.

To make sure she was really dead, he hit her again in the head with the stone. The fact that she is found without clothes and with her mouth clogged with moss does not make it less horrific.

Being imprisoned in the past was far from pleasant. It was raw and cold, the walls were of damp rock and most of the time there was not even a toilet facilities. The prisoners were forced to use the floor. There were no exercise areas to talk about, so the four walls of the cell were what you had to live with in the years you sat there.

In the protocol of the District Court, Qwick is referred to as ”a gunner and soldier." In the document concerning the execution, he stands as a "labourer." It appears that he was deprived of his military degree when convicted.